Jag hade inte tänkt lägga upp någon text här, men det kanske får bli så ändå. Vill i allafall lägga ut den här första lilla biten som jag skrev igår. Ni behöver inte kommentera eller något, läs igenom bara. Det vore trevligt om någon gjorde det.
Puss.

---

Svarta järnstänger omger den nya sängen. Den står intryckt mot väggen längst in i det högra hörnet i det lilla rummet, precis under det stora fönstret med ovanligt djup fönsterkarm. Stora droppar dunsar mot rutan i behaglig takt och långt borta hörs ett åskmuller.

Sängen är fylld med lådor. Lådor som innehåller viktiga, ömtåliga saker. Sådana saker som man nästan inte kan förklara och som hon egentligen borde ha gjort sig av med. Nedanför sängen står större lådor, innehållande kläder och böcker. Väggarna är beiga och tomma, förutom ett fotografi. Ett fotografi som föreställer en mörkhårig, elvaårig flicka i famnen på en lika mörkhårig pojke i sextonårsåldern.

Hon sitter på en pall full av färgfläckar framför den öppna dörren. Hennes svarta lugg hänger i ögonen när hon stirrar på det en aning slitna fotografiet. Det första som kom in i hennes rum och det skulle alltid få sitta där, vad som än hände.

En åskknall, högre än de föregående, får henne att släppa fotografiet med blicken. Sakta ställer hon sig upp, kliver över klädlådorna, upp i sängen och fram till fönstret. Dropparna rinner nerför rutan i en desperat tävling att komma först. Hon låter fingrarna glida över det iskalla glaset, följer handen med ögonen.

Han skulle ha tyckt om det här fönstret, det visste hon. Han skulle ha älskat att sitta i det och iaktta utsidan. Funderat. Han skulle ha skrivit tusentals vackra texter om allt han såg där utanför, även fast där inte fanns någonting. Hon visste att det skulle ha varit så.

Det var därför hon valde det här rummet.

– Är du säker på att du vill ha det lilla, Stella? hade hennes mamma frågat henne redan första gången de besökte lägenheten.

– Jag behöver inte ens fundera, svarade hon och hennes mamma förstod.

Det gör hon alltid. Men inte nu. Hon förstår att Stella är ledsen, hon förstår att Stella inte vill prata. Hon förstår varför Stella ville ha just det lilla rummet.

Men hon förstår inte hur det kändes att bli halv. Att Stellas hjärta gått sönder och inte kan lagas.
Någonsin.