Detta är mitt trehundrade inlägg. Jag fyller arton på lördag och ingen vill fira mig hahahaforeveralone. Det känns som att jag svälter mig själv fastän jag inte vill men vet inte vad jag ska göra. Min twitter är värdelös för den handlar bara om skolan, Glee, väder och matmatmat. Jag vill kunna rita lika lätt som förut. Jag önskar mig kladdkaka i födelsedagspresent. Jag vill också kunna säga att jag mår dåligt och tusen personer peppar. Jag vill gå på Hultsfred, Peace&Love, Putte i parken och alla andra festivaler och alla kents konserter i sommar. JAG ÄR FEG SOM TUSAN. Jag önskar att min blogg var bättre och finare och ärligare.

Förresten så har jag hela tretton (!!!) följare på Bloglovin'. Tacktacktack ni som faktiskt följer mig och går in här och vill läsa (jag hoppas att ni vill?).
Och om ni ser detta, finns det någonting ni vill se mer av? För har lite bloggtorka. Kram.

Jag kan inte sova, så jag äter yoghurt och jobbar med en svenskauppgift istället. Man skulle välja en bokfrån 16-17-1800-talet och jag visste precis vilken jag skulle välja så fort jag såg den ligga där på bordet i mitt svenskaklassrum.Såklart bara för att Håkan nämner den. I övrigt är den ganska jobbig att läsa, eftersom att den är skriven romantiskt. Har svårt att läsa sånt. Men den här biten gillar jag.

”Att barnen ej vet varför de vill,
därom är alla höglärda skolmästare
eniga: men att fullvuxna människor
irrar omkring på denna jordens
mark och ej vet varifrån de kommer
och varthän de går, lika lösta från
verkliga motiv och lika lätta att
reagera med snask och kakor och
björkris, det vill inte gärna tro,
och ändå tycker jag mig se det
så handgripligt.”

~ ur Den unge Werthers lidanden - JW von Goethe